Jag skulle åka och handla idag. Jag kände mig väldigt sexig i mina urtvättade mjukisbyxor, gårdagens smink och slarvigt uppsatt hår. När jag väl hade fått tag i mina varor ställde jag mig i kön... Och det är då, och ingen annan gång, man funderar över om man har fått med sig allt. Mjölk, ja. Sopsäckar, ja. Bröd, ja. Potatisen, ja. Bla bla bla bla bla bla, ja. Toalettpapper, jaaaaaaa....eeeej!? Nej, fasen, pappret saknas! The toiletpaper is loose. Jag ser mig omkring, det är snart min tur och inga andra är i närheten. Jag tänker att jag hinner. Jag sätter ner min korg, springer (ja, springer!) till sektionen för toalett-/hushållspapper, grabbar tag om det första billiga märket jag ser och springer tillbaka. MEN... Då ser jag att ett yngre par har sett att det är mindre folk i den kön jag har ställt mig i och bestämt sig för att ställa sig framför min korg. Jag trodde att en korg full med varor på golvet i den osynliga kön var den internationella signalen för "Sorry, jag glömde en grej - kommer strax!" Men det kunde tydligen också betyda "Här! Jag paxade en plats åt er!"

Jag försöker få ögonkontakt med killen som håller i sin korg, vi har ungefär lika många varor i våra korgar. Han tittar på mig och jag säger "Ja, gå ni först, det är lugnt." och plockar upp min korg, som för att visa att jag faktiskt stod här först! Och de vänder sig om. Och börjar lägga upp sina grejer på bandet. I tystnad. Inget. Inget "tack". Inget.

Sedan är det min tur. Jag lägger upp mina grejer och inser att jag har handlat jävligt myket ändå... Hur fick allt detta plats i denna korgen? Jag betalar och går för att packa ner grejerna. Och när jag fyllt en kasse så sätter jag ner den på golvet. Den välter naturligtvis och hälften av varorna kräks ut på golvet... En man står i andra kassan och ser detta. Efter att ha inspekterat vad jag har handlat så tar han sina grejer och går därifrån. Jag packar det sista, plockar upp grejerna från golvet, tar mina kassar och går ut. 

Utanför öser regnet ner. Känner mig fortfarande sexig... 

Där går jag med tre kassar - två i ena näven, en i andra och under armen har jag det förbannade toapappret. När jag kommer fram till bilen har jag fyra alternativ om i vilken ficka jag lagt bilnycklen. Jag chansar. Höger jackficka? Nej. Vänser jackficka? Nope. Höger byxficka? Haha, såklart inte. Vänster byxficka... jajamän. Och allt detta letande gör jag utan att sätta ner kassarna på den blöta asfalten. Jag försöker fiska upp nycklarna utan att tappa kassarna... men jag känner hur jag tappar greppet om ena påsen. Och toalettpappret. För varje centimeter jag rör handen som äntligen fått tag i nyckling, känner jag hur kassen glider. Jag försöker att stötta upp den med min höft mot bilen samtidigt som jag tyst säger "ramla inte, ramla inte, ramla inte...". Ooooch så ramlar den. Och det helvetes toapappret följer med i fallet! Ner på den smutsiga, blöta asfalten. En kille i 35-årsåldern ser (och hör) mig... och går förbi. När jag väl fått in helvetes-grejerna i bilen, så tänker jag:

"Vart tog alla gentlemän vägen?"

Fanns det inte en tid då män såg heder i att hjälpa en dam i nöd, hur stort eller litet det än var? Kunde inte den unga killen i kön åtminstone sagt "tack, det var vänligt!", kunde inte mannen vid kassan stannat upp och hjälpt mig med mina tappade varor, kunde inte 35åringen stannat och frågat om jag behövde hjälp. Om jag känner mig själv rätt så har jag nog sagt "tack, men det går bra, jag fixar det!" och om jag ska vara ärlig så tror jag nog att de hade förväntat sig det, men ändå... Riddarnas rustning har nog rostat ordentligt. Nu är det mer "Är hon snygg? ... Nepp. Move along!" Så gör inte gentlemän! De struntar i mjukisbyxor och dagen-efter-smink! De har heder! HEDER! 

Gentlemen, we want you back!!